Ramana Maharshi och stillhetens konst

Ramana Ashram, Tirruvannamalai, Tamil Nadu, India

Ramana Maharshi ( 1879- 1950) är en av Indiens mest betydelsefulla lärare, gurus, upplyste. Kärt barn har många namn. I sverige är ordet guru laddat. För oss låter det dogmatiskt och för för många tankarna till sekter och manipulation. I Indien har det dock inte alls samma laddning. Där förknippas det vanligtvis med en upplyst person. Ramana Maharshi var en av dessa upplysta. Hans ashram i Tirruvannamalai har blivit en välbesökt vallfärdsplats för både västerlänningar och hinduer. Energin på denna plats är transformerande därav denna oändliga tillströmning av människor. Ramanas var inte någon lärare i klassisk bemärkelse. Han undervisade inte, han lärde inte ut någon metod, berättade inte för folk vad de skulle göra och inte göra, föreskrev inga dogmer eller plikter. Han var och i hans närhet förändrades människor, fick insikter och var med om oförklarliga upplevelser.

De flesta andliga vägar och metoder förutsätter tre saker: en utövare, en praktik och en utveckling över tid. Det vill säga, de bygger på ett grundantagande att det finns ett ”jag” som gör något, ett mål som ska nås och en väg dit. Sådana metoder kan vara hjälpsamma och nödvändiga i vissa skeden av andlig utveckling. Dessa metoder förutsätter egots existens och tar den för given. De kräver ett subjekt som utför en handling riktad mot ett objekt, och därmed bekräftas egot som verkligt. Alla dessa praktiker och läror är viktiga, de syftar ofta till och hjälper till att rena sinnet och kroppen och göra den mer stilla, mottaglig och öppen för vidare utveckling. Därför är de också ofta nödvändiga och fungerar som förberedelser för det som Ramana talar om, nämligen egots totala upplösning.

Ramana Maharshis undervisning skiljer sig radikalt genom att den inte accepterar egot som grundstruktur. Hans väg – som har kommit att kallas "self inquiry", utgår inte från ett jag som praktiserar något. I stället riktas uppmärksamheten direkt mot detta ”jag” som säger sig undervisas, agera, tänka och leva.

Hans fråga lyder, vem tänker? vem lyssnar? Vem känner? "jag" svara ofta då gemene man och hans fråga leder då vidare. Vilket jag? Söker man tillräckligt djupt i detta "jag" det vill säga i sitt persona finner man till slut sitt Jag med stort J. Jaget som är den universella kärleken, alltet, Gud.

Där andra vägar är målinriktade och resultatorienterade, upplöser Ramana själva idén om mål och väg. Lycka, frid, upplysning är inte något som uppnås i framtiden, och det finns inget ”jag” som kan säga ”jag är upplyst”. När egot dissikeras tillräckligt grundligt visar det sig vara overkligt, och det som återstår är det som alltid varit: rent varande, medvetenhet – ”Jag”. Upplysning, enligt Ramana, är därför inget annat än egots fullständiga upplösning.

I detta ljus blir alla andra andliga vägar hjälpmedel som leder fram till den punkt där den direkta vägen kan förstås. De är förberedelser, inte motsatser. I skrivande stund packar jag väskorna för min resa till Tirruvannamalai där jag ska tillbringa en tid i Ramans energi.